Sport and the City

Jag får ofta frågan ”vad blir man då?” när jag presenterar att jag läser idrottsvetenskap. Många gånger har jag lust att svara ”vet inte” men det är inte ett speciellt tillfredställande svar för många och främst inte för mig själv. Självklart är det en fråga jag många gånger under min utbildning klurat på, speciellt nu när det inte är långt kvar till examen.

Det idrottsvetenskapliga programmet i Malmö hade sin första kull våren 2002 och innefattar ett grundläggande år
varpå man sedan väljer tre olika inriktningar Idrott och ledarskap, idrottens management eller idrott och samhälle. Själva samhällsinriktningen måste jag påpeka är unik och finns endast här i Malmö (plus att det är den inriktningen jag själv går, såklart). När jag gjorde mitt val av utbildning visste jag att 1. Jag vill plugga idrott och 2. Men utan att behöva bli idrottslärare. Mitt sinne var öppet och jag visste inte alls vad jag skulle kunna förvänta mig av utbildningen.

Igår (27/1- 2010) hölls ett kvalitetsråd omkring utbildningen tillsammans med några studenter, programansvariga och företrädare för olika organisationer bl.a. en klubbchef, en företrädare från utbildningsförvaltningen i Malmö och en fritidskonsulent från Lomma kommun m.fl. Den stora frågan till dem var alltså på vilket sätt gör idrottsvetenskapsstudenterna skillnad och vad behövs ändras eller behållas? Vilka kompetenser är det som faktiskt efterfrågas inom idrottsorganisationernas arbetsmarknad?

Svaren var flera och många gånger väldigt skilda. De svar som luskades fram på kompetenser som efterfrågas var:

• Konsten att själv kunna skapa nätverk och bygga relationer = Nyckeln till framgång
• Att vårda den hobby man har jämte utbildningen
• Använda de teoretiska kunskaper som man lär sig på utbildningen
• Att tro på sig själv och våga följa sina drömmar
• Ta chansen – genom att ”hoppa på tåget” leder det till självinsikt och personlig utveckling
• Att ha ödmjukhet inför relationer
• Våga ta plats – göra intryck
• Kunskaper om projektledning.

Alla dessa kompetenser utom den sist nämnda rör inte utbildningen i sig, de handlar mer om hur man är som person och vilken inställning man väljer att ha till olika jobb och människor. Vilken slutsats ska man dra av det här? Är det vidare nödvändigt med en utbildning som idrottsvetenskap eller räcker det med ens tidigare personliga erfarenheter inom idrotten kompletterat med de ovanstående värderingarna och en projektledningskurs för att få ett jobb inom idrottsfältet? Det togs upp att värderingar och arbetssätt från idrotten ska implementeras inom näringslivet där ett behov av målfokusering och motivation finns.

Jag trodde att själva programmet fanns till för att idrotten i Sverige är i stort behov av förändring? Detta diskuterades ej eftersom studenterna ju uppmanades att vara ödmjuka inför organisationer och personer och ej vilja ”förändra” för mycket. Jo tack det låter precis som det konservativa Idrotts-Sverige alltid låtit. Mitt mål med min utbildning är inte att fortsätta jobba med idrott på ett sätt som man alltid gjort, jag vill förändra, röra om i grytan skapa debatt. Idrottsvetenskap i Malmö har många gånger fått kritik för att vara för ”idrottskritiska” men jag ser inte detta som negativt. Jag älskar idrotten just därför är jag kritisk då den inte alla gånger håller vad den lovar eller ser ut som den ska. Hur ska utbildningen nu ställa sig i frågan om att förändra programmet efter vad aktörerna efterfrågar eller förändra programmet så att studenterna faktiskt har kunskaper och kraft att förändra Idrotts-Sverige?

Nu när jag gått på mammaledighet från skolan har min morfar så snällt gett mig två månader av sydsvenskan. Det första jag gör är ju självklart att slå upp sportsidorna för att se om det finns något som är värt att analysera kring, idag fick jag napp.

Vi börjar med friidrottsförbundet som i ett öppet brev attackerar RF. Attacken grundas i att friidrotten anser sig vara försummade när det gäller fördelningen av elitstödet. Förbundet ska under 00-talet tilldelats sammanlagt 700 00kr. Detta menar man är alldeles för lite då den ökade konkurrensen självklart ställer högre krav på satsningar.
De investeringar som gjorts för att kunna matcha konkurrenterna inkluderar tränarutveckling, elitidrottsskola, kravanalyser för alla grenar plus en rad andra aktiviteter för eliten.  Nu ställer de därför kravet om en tydlig och öppen redovisning gällande fördelningskriterierna.

I brevet trycker man hårt på hur friidrottseliten genom sina framgångar underhållit det svenska folket. Vidare skriver de att under en säsong är det mer än 300 individer som klär på sig sina landslagsdräkter för att representera sitt land i internationell konkurrens. Ja det är idrott vi talar om, nej det handlar inte om några tappra soldater som ska kriga för sitt land, eller är det precis det det gör? Friidrottsförbundet får sina elitidrottare att framstå som ett specialteam – supersoldater vilka ska ut och slåss för vår status inom idrottsvärlden. Är idrott numera den främsta krigsföringen mellan länder och är detta i så fall okej? Pengarna vilka staten skänker till idrotten är väl främst avsedd att gynna breddidrotten då RF;s uppdrag till staten är att fostra goda medborgare och främja en god folkhälsa. Varför ska vi skattebetalare stå för elitidrottens verksamhet? Ett syfte staten kan ha med elitidrotten är att den inspirerar många till att börja idrotta eller våga drömma. Så med den tanken är det väl okej att eliten får en del av statens bidrag?


En mjukstart med ett litet inlägg mest för att fräscha upp bloggen som legat på is länge nu, under min ledighet ska jag bli en fantastisk bloggare (nyårslöfte) och ge er en massa spännande reflektioner kring idrotten så håll till godo.