Sport and the City

Ja återigen under all kritik att det tagit så läng tid för nästa inlägg. Lite till mitt försvar kan jag säga att jag jobbat halvtid samtidigt som jag gått i skolan på fulltid. Inte den bästa kombinationen. Men CSN verkar vilja göra det så svårt som möjligt att studera.

Anyway idag ska jag berätta utifrån mig själv. Jag påbörjade en "resa" den 5e januari 2009, där jag genom en detoxkur avsåg att uppnå en kropp ren, frisk och fri från onda kemikalier, falska tillsatsämnen och beroendeframkallande sockerbegär. Resan startades med fjortondagars nedtrappning, produkterna och mina kära följeslagare gluten, laktos och kött fick på inga villkor följa med på resan. Det var en hård tid som gjorde mig stark inför den svåraste påfrestningen fasteperioden. Här mötte jag mina nygjorda bästa vänner färskpressadfrukt och grönsaksjuice. Jag har inte bara vunnit nya insikter om hur min kropp fungerar och mår utan även hur människor runt omkring mig fungerar och mår. Folks reflexioner och negativa påhopp har roat och ibland även chockerat mig. Med fnys och uppspärrade ögon får man ofta ett svar som: "Varför håller du på med sånt, du är ju redan så smal?"

1. Det är inte för att gå ner i vikt som jag gör detta.
2. Varför överhuvudtaget besvära sig, jag får i hög grad göra vad jag vill, det är trots allt min kropp och mitt liv, eller?
3. Det personen gissningsvis ville ha sagt med det var: Varför kan inte jag också vara lika målmotiverad och göra samma sak?

Avundsjuka, fy fan för det den bedrar överallt. Finns det ingen detoxkur för sådan skit? Det är nog det som många behöver en bra och omsorgsfull utrensning av avundsjuka. Det finns inte bara skit i våra matsmältningskanaler utan även en hel del skit i våra huvuden. Från samtliga håll blir vi oavbrutet matade med att vara hälsosamma äta rätt, motionera mera bla bla bla... Vad händer när någon gör det? Då är det helt plötsligt inte okej? För man ska leva lite på "the edge", man måste väl få unna sig någonting? Det är det jag gör, jag unnar mig min kropp att bli ren och frisk.

Eftersom jag skriver en idrottsvetenskapsinriktad blogg kan det vara bra att relatera detta till idrotten. Jag känner stor inspiration då jag nyligen läst Mats-Eric Nilssons bok "Den hemlige kocken". Den beskriver det okända fusket inom livsmedelsindustrin. Tankar som kommer fram är hur man som idrottare ska få i sig rätt mat för att prestera? Matbutikskedjorna gör allt för att pressa priserna vilket i sin tur leder till att mat tillsätts med billiga kemikalier för att passa vår plånbok. Det finns idag 316 godkända E-nummer. När man tar sig en titt i listan kan man se att många av dem även framkallar cancer i djurförsök men det hindrar inte livsmedelsverket från att sälja dem till oss. I takt med den växande fitness och gymkulturen ökar även produkter som proteinpulver, olika bars, shakes. Ja ni som varit inne på ett gym har säkert blivit bemött av alla proteinbars som ligger uppradade och lovar ett gott hälsosamt mål som ska göra dig både smal och bygga upp dina muskler. När blev kemikalier bättre än den äkta varan? Hur kan en proteinbar vara nyttigare än en banan och lite yoghurt?

Hur svårt ska det vara att äta ren mat? Vad händer med kroppen i det långa loppet om vi fortsätter att ständigt konsumera kemikalier? Som aktiv idrottsutövare måste man bli extremare och experimentera med kemikalier sätta sitt liv på spel för att prestera som bäst? Om det finns godkänd mat och kosttillskott som manipulerar musklerna och kroppen är det då okej att äta bara för att man vill vinna? Är dödsfallen inom idrott ett svar på att kroppen inte kan hantera det vi trycker i den? Kan man betrakta kroppen endast som ett redskap skapat för att ta guld? Varför finns det inga forskningsresultat kring detta ämne? Är det ingen som vill veta vad som händer efter 50års konsumtion av E-ämnen eller är det enklare att bara sätta skygglapparna på och leva vidare så länge man kan?

Vad består din mat av?
Vem har bestämt det?