Sport and the City

Ännu en dag (skriven måndagskväll) har gått här i Norrköping, det har vari en tung dag då träningsvärken från lördagens pass på Bosön fortfarande sved i kroppen. Nu när jag är tillbaka efter helgen har jag reflekterat lite över vad som händer och kommer att hända med ungdomarna som nu är med i SVEMOS elitsatsning "Topp & Talang". Att bli benämnd som en talang och uttagen till en satsning behöver inte alltid vara positivt. Vad gömmer sig bakom elitidrottens sagolika framsida? Hur många av dessa ungdomar vet vad det egentligen innebär att göra en satsning på sin idrott? Speciellt i en sådan materiell idrott som motorsporten där pengar har en stor betydelse för ens utveckling och framgång.

Motorsporten är långt ifrån den romerska filosofen Juvenalis ordspråk "en sund själ i en sund kropp". Liksom dagens idrott bygger motorsporten på ett kvantitativt synsätt, allt det vi kan väga och mäta kan vi också överföra till prestationer som vi sedan enkelt kan bedöma och jämföra mot andra prestationer. Inom motorsporten kan man exempelvis byta ut alla skruvar på hela hojen för att sedan sätta dit nya "lättviktsskruvar" och på så sätt spara omkring 2kg, genom detta får jag möjligen en halv hästkraft mer. Här ligger eventuellt den största charmen hos många utövare. Inom den idrottsliga verksamheten kan vi simplifiera verkligheten till mätbara ting och ställa prestationer mot varandra genom detta åstadkommer vi alltid ett resultat. Hur ska man då få de unga förarna att förstå vikten av träning utanför motorsporten?

Mottot om en sund själ i en sund kropp kan inte mätas på samma sätt och är därför svårare att få grepp om. Definiera sundhet? Definiera själ? Ordspråket används mer som ett slags etisktideal som under lång tid visat vägen för den moderna idrotten. Mottot har likaså framståt som en legitimering utav idrotten i ett samhälleligt perspektiv.

Om man då gör en grov skillnad mellan dessa två synsätt kan man påstå att idrottsrörelsen består av en reglerbar verklighet och en oreglerbar verklighet. Den reglerbara verkligheten är konkret och enkel att förstå, därför satsas det ofta mycket pengar där. Förarna kan koppla in sin motorcykel till en dator och genom ett program se var på banan de kör långsamt respektive snabbt. Hur inställningarna ser ut under ett pass jämfört med inställningarna och resultaten från förra passet. Genom att bara se ur kvantitativa ögon blir man låst och kanske även begränsar den "naturliga" kör talangen och attityden till sin idrott.

Den oreglerbara verkligheten i en materialistisk och kvantitativ sport kan kännas väldigt långt borta. I ordspråket finner man historiska idealiseringar, synsätt, attityder och uppfattningar om en sund idrott. De verktyg man har att jobba med här är inte lika vassa. Man måste förlita sig på attitydfostran och traditioner exempel "Fair Play" (vad det nu innebär kan man ha en ännu längre diskussion om). Det satsas inga resurser inom detta område därför fortsätter det att vara suddigt. Det verkar som den oreglerbara verkligheten bara antas fungera utan vidare satsningar och investeringar.

När jag nu betraktar förarna i deras kvantitativa bubbla kan man lätt se att det inte finns en grundad balans mellan de båda verkligheterna. Det relevanta för förarna är saker som går att ta på, med teknikens snabba utveckling blir sporten bara dyrare och dyrare. Nu har man även problem med tillgängligheten inom motorsport. Idrotten ska vara öppen för alla men utan en stark ekonomisk grund får man aldrig en chans att sätta sin fot i motorsportens flashiga värld. Så är även resultatet av den generella idrottens utveckling mot den ökade professionalismen och kommersialismen. Tanken på en sund själ i en sund kropp har allt mer kommit att stå i skuggan av den ökade kvantitativa inställningen.

Källa och inspiration finns att läsa på länken här: http://www.idrottsforum.org/articles/lindfelt/lindfelt.html  



Jag och Filip Backlund, en av förarna i RoadRacing som börjat förstå vikten av att inte enbart stirra sig blind på hästkrafter och vridmoment. Kämpa på!

Ja eftersom det var kallt i Norrköping så är det ju självklart ännu kallare i Stockholm. En enkel Malmöit som jag själv har föga vetskap om hur man hanterar dessa låga temperaturer. De enda gångerna jag rört mig utomhus idag har varit mellan hotellrummet och idrottsanläggningen. Just nu ligger jag raklång i bäddsoffan på hotellet helt slut efter en långlivad dag med aktiviteter och tester på Bosön.

Jag är här tillsammans med min praktik plats SVEMO (Svenska motorcykel- och snöskoterförbundet). SVEMO har valt att göra en elitsatsning som heter "Topp & Talang" för aktiva mellan 16-25 år. Satsningen är framtagen för att höja kunskapsnivån och träningskulturen hos utövarna. Förarna är indelade i tre olika grupper; brons, silver och guld.

Personer som själv aldrig varit aktiva inom motorsporten eller testat köra hoj kan ha oerhört svårt att inse hur motorsporten kan benämnas som en idrott och vara en del av Riksidrottsförbundet (RF). Åtskilliga anser att en maskin gör jobbet och därför är motorsport inte en "riktig" idrott, inte äkta.

SVEMO jobbar nu genom satsningen "Topp & Talang" hårt med marknadsföring utav motorsporten och för att få Svenska förare konkurrenskraftiga i internationella sammanhang. Många som kör motorcykel, och jag kommer även ihåg då när jag körde, har ingen kännedom om träningslära eller hur man tränar för att prestera på hojen. Man vet inte hur kroppen fungerar, ofta har man samlat på sig många skador då det smäller flitigt och hårt när man kraschar och vurpar omkull. Detta gör att flera förare med "talang" är begränsade i sin utveckling.

Idag har jag kunnat följa Bronsgruppen som varit sysselsatta med rörelseanalyser, maxpulstester, rörlighetsträning, spänst och snabbhet. Det man omedelbart kan se är att vi hojåkare inte är speciellt rörliga eller drillar vår spänst (min var superdålig, måste tränas).  Att SVEMO har bestämt sig för att ta detta initiativ, slagit upp ögonen och insett att nu måste något utföras annars så kommer våra svenska framtidshopp inom motorsporten dö ut eller flytta utomlands, är väldigt positivt. Och det är absolut avgörande anser jag då svensk motorsport inte syns eller hörs på något ställe om man inte själv befinner sig i motorbubblan.

Imorgon får vi besök av Polar (de som tillverkar pulsklockor) och ska få teoretisk och praktisk genomgång utav pulsbaserad konditionsträning. Kommer bli superspännande. Så än så länge är jag lycklig och nöjd med min praktik ;)

Bilder från helgen kommer att läggas upp inom kort, så ni kan få en "sneak peak" på våra nya vassa idrottsstjärnor






Jag och Jerry Lindén nöjda med vår prestation på SM i Linköping 2005

Blev chokad när tåget kom längre och längre bort från mitt älskade Malmö. Helt plötsligt lyste snön vit överallt och jag som inte har en ordentlig vinterjacka. Så naiv man kan vara och tro att vädret är det samma i Malmö som i Norrköping. Men nu sitter jag här i ett litet arbetsrum med eget skrivbord och allt. För er som inte fattat grejen så är jag på praktik, eller VFT som det så fint heter (Verksamhets Förlagd Tid). Jag har då fått äran att praktisera hos SVEMO - Svenska motorcykel- och snöskoterförbundet.

Hitintills känns det väldigt spännande, har i princip fria händer att arbeta och undersöka det som fascinerar mig. På Malmö högskola så ska utbildningen alltid genomsyras utav tre perspektiv; Genus, Mångfald och Miljö. De två första perspektiven är väl genom tjatade och bearbetade på olika sätt medans jag känner att miljöperspektivet aldrig tas riktigt på allvar. Detta beror till en viss del på att det inte finns någon speciell forskning att ta på inom fältet idrott och miljö. Så vad är mer perfekt än att då få praktisera på ett motorsportsförbund och få engagera sig i miljöfrågan, två kontraster. Det jag arbetat med tills nu är att kartlägga lite hur arbetet med miljön ser ut generellt och inom idrotten, vad har gjorts, vad vill man göra, vad finns det för möjligheter och på vilket sätt ska man kunna genomföra det? Hur ska man få idrottsföreningar att positivt arbeta med miljöfrågor?

Just att ställa krav på idrottsrörelsen kan kännas lite problematisk eftersom jag anser att idrottsrörelsen har splittrats. Å ena sidan finns det gamla folkrörelseidealet och den ideella eldsjälskraften. Å andra sidan i takt med globalisering, kommersialisering och teknikens utveckling har folk varken tid eller utbildningen som krävs för att fatta beslut inom idrottsföreningar. Idrotten har redan kravet om folkhälsa, läran om demokrati, öppenhet och tillgänglighet för alla. Dessa kan givetvis diskuteras huruvida de uppfylls eller ej. Men problemet blir om man kan ställa mer krav så som idrottens organisation ser ut idag? Självklart tycker ju jag att man ska det, men vad blir priset, och kommer någon att bry sig?

Miljöfrågan är här och nu, vi kan inte blunda för den längre.

På måndag vänder jag tillbaka efter mitt besök tillsamans med SVEMO på Bosön i Stockholm och rapporterar hur en arbetsdag ser ut i ett Motorcykelförbund (och snöskoterförbund, glöm inte dem...)






SM i Karlskoga 2005 (Regnrace) Foto: Claes Flodqvist 2005