Varning till alla sportjournalister: "Ni får ej vara för snygga"

Efter det Spanska landslagets förlust mot Schweiz (1-0) förra veckan blev journalisten Sara Carbonero, 25 Spaniens nya syndabock. Inför kommande match Spanien - Honduras (spelades den 21/6) ska fansen ha uttryckt stor oro inför att Carbonero kan komma att distrahera målvakten, som även är dennes pojkvän.
Som vi vet (ni som följer fotbolls VM iaf) vann Spanien denna gång. Vad är den spännande konklusionen då, fanns Carbonero i närheten? Kanske ska hon hålla samma avstånd, passivitet eller till och med samma klädsel inför nästa match mot Chile (25/6). Chile har ju vunnit alla sina matcher om Spanien förlorar skulle det då vara Carboneros fel igen? Eller kan det komma på tal att Chile kanske är ett bättre lag? Varför nedvärdera ett  annat lags framgång genom att skylla på att det var landets egna journalist som förstörde Spaniens chanser?

Handlar inte fotbollsspelet om just spelarna och deras vilja/benägenhet att vinna? Först var det vuvuzelorna som skapade rubriker nu är det "världens snyggaste" sportjournalist! Ja hon har till och med fått utmärkningen världens snyggaste sportjournalist för inom sportens och idrottens värld ska allt rankas. Kan man vara för snygg om ens yrke är sportjournalist? När är man för snygg, är det då ens lag förlorar pga journalisten eller när man vinner pga journalisten? Vilken kommité ska man sitta i om man ska ha rätt att utse världens snyggaste sportjournalist och vilka kriterier ska man utgå från? Börjar det kännas löjligt snart, kom igen nu Spanien skärp er!

För snygg för att vara journalist?

Framtiden för en idrottsvetare

Jag får ofta frågan ”vad blir man då?” när jag presenterar att jag läser idrottsvetenskap. Många gånger har jag lust att svara ”vet inte” men det är inte ett speciellt tillfredställande svar för många och främst inte för mig själv. Självklart är det en fråga jag många gånger under min utbildning klurat på, speciellt nu när det inte är långt kvar till examen.


Det idrottsvetenskapliga programmet i Malmö hade sin första kull våren 2002 och innefattar ett grundläggande år
varpå man sedan väljer tre olika inriktningar Idrott och ledarskap, idrottens management eller idrott och samhälle. Själva samhällsinriktningen måste jag påpeka är unik och finns endast här i Malmö (plus att det är den inriktningen jag själv går, såklart). När jag gjorde mitt val av utbildning visste jag att 1. Jag vill plugga idrott och 2. Men utan att behöva bli idrottslärare. Mitt sinne var öppet och jag visste inte alls vad jag skulle kunna förvänta mig av utbildningen.


Igår (27/1- 2010) hölls ett kvalitetsråd omkring utbildningen tillsammans med några studenter, programansvariga och företrädare för olika organisationer bl.a. en klubbchef, en företrädare från utbildningsförvaltningen i Malmö och en fritidskonsulent från Lomma kommun m.fl. Den stora frågan till dem var alltså på vilket sätt gör idrottsvetenskapsstudenterna skillnad och vad behövs ändras eller behållas? Vilka kompetenser är det som faktiskt efterfrågas inom idrottsorganisationernas arbetsmarknad?


Svaren var flera och många gånger väldigt skilda. De svar som luskades fram på kompetenser som efterfrågas var:

  • Konsten att själv kunna skapa nätverk och bygga relationer = Nyckeln till framgång
  • Att vårda den hobby man har jämte utbildningen
  • Använda de teoretiska kunskaper som man lär sig på utbildningen
  • Att tro på sig själv och våga följa sina drömmar
  • Ta chansen – genom att ”hoppa på tåget” leder det till självinsikt och personlig utveckling
  • Att ha ödmjukhet inför relationer
  • Våga ta plats – göra intryck
  • Kunskaper om projektledning.


Alla dessa kompetenser utom den sist nämnda rör inte utbildningen i sig, de handlar mer om hur man är som person och vilken inställning man väljer att ha till olika jobb och människor. Vilken slutsats ska man dra av det här? Är det vidare nödvändigt med en utbildning som idrottsvetenskap eller räcker det med ens tidigare personliga erfarenheter inom idrotten kompletterat med de ovanstående värderingarna och en projektledningskurs för att få ett jobb inom idrottsfältet? Det togs upp att värderingar och arbetssätt från idrotten ska implementeras inom näringslivet där ett behov av målfokusering och motivation finns.


Jag trodde att själva programmet fanns till för att idrotten i Sverige är i stort behov av förändring? Detta diskuterades ej eftersom studenterna ju uppmanades att vara ödmjuka inför organisationer och personer och ej vilja ”förändra” för mycket. Jo tack det låter precis som det konservativa Idrotts-Sverige alltid låtit. Mitt mål med min utbildning är inte att fortsätta jobba med idrott på ett sätt som man alltid gjort, jag vill förändra, röra om i grytan skapa debatt. Idrottsvetenskap i Malmö har många gånger fått kritik för att vara för ”idrottskritiska” men jag ser inte detta som negativt. Jag älskar idrotten just därför är jag kritisk då den inte alla gånger håller vad den lovar eller ser ut som den ska. Hur ska utbildningen nu ställa sig i frågan om att förändra programmet efter vad aktörerna efterfrågar eller förändra programmet så att studenterna faktiskt har kunskaper och kraft att förändra Idrotts-Sverige?


Dagens rubrik

Nu när jag gått på mammaledighet från skolan har min morfar så snällt gett mig två månader av sydsvenskan. Det första jag gör är ju självklart att slå upp sportsidorna för att se om det finns något som är värt att analysera kring, idag fick jag napp.

Vi börjar med friidrottsförbundet som i ett öppet brev attackerar RF. Attacken grundas i att friidrotten anser sig vara försummade när det gäller fördelningen av elitstödet. Förbundet ska under 00-talet tilldelats sammanlagt 700 00kr. Detta menar man är alldeles för lite då den ökade konkurrensen självklart ställer högre krav på satsningar.
De investeringar som gjorts för att kunna matcha konkurrenterna inkluderar tränarutveckling, elitidrottsskola, kravanalyser för alla grenar plus en rad andra aktiviteter för eliten.  Nu ställer de därför kravet om en tydlig och öppen redovisning gällande fördelningskriterierna.


I brevet trycker man hårt på hur friidrottseliten genom sina framgångar underhållit det svenska folket. Vidare skriver de att under en säsong är det mer än 300 individer som klär på sig sina landslagsdräkter för att representera sitt land i internationell konkurrens. Ja det är idrott vi talar om, nej det handlar inte om några tappra soldater som ska kriga för sitt land, eller är det precis det det gör? Friidrottsförbundet får sina elitidrottare att framstå som ett specialteam – supersoldater vilka ska ut och slåss för vår status inom idrottsvärlden. Är idrott numera den främsta krigsföringen mellan länder och är detta i så fall okej? Pengarna vilka staten skänker till idrotten är väl främst avsedd att gynna breddidrotten då RF;s uppdrag till staten är att fostra goda medborgare och främja en god folkhälsa. Varför ska vi skattebetalare stå för elitidrottens verksamhet? Ett syfte staten kan ha med elitidrotten är att den inspirerar många till att börja idrotta eller våga drömma. Så med den tanken är det väl okej att eliten får en del av statens bidrag?


En mjukstart med ett litet inlägg mest för att fräscha upp bloggen som legat på is länge nu, under min ledighet ska jag bli en fantastisk bloggare (nyårslöfte) och ge er en massa spännande reflektioner kring idrotten så håll till godo.


Caster Semenya

Hämtad från www.dailymail.co.uk


Friidrotten har fått ett dilemma på halsen som väl ingen undgått? Den sydafrikanska medeldistanslöparen Caster Semenya (1991) är under könsutredning. Enligt The Daily Telegraph finns bevis om att friidrottaren är hermafrodit då hon saknar livmoder och äggstockar. Hon har interna testiklar vilka producerar manligt könshormon, tre gånger så mycket än hos en ”normal” kvinna. Hon uppmanas nu att omedelbart operera sig.

Könsutredningen uppkom vid VM i Berlin 2009 då många påpekade Semenyas manliga utseende och hennes snabba resultatförbättring. Det internationella friidrottsförbundet IAAF kontaktade då Sydafrikas friidrottsförbund om hjälp för en utredning om Semenyas kön.

IAAF har därefter fått motta stor kritik för hanteringen av utredningen och att informationen läckt ut till media. Många menar att hon utsatts för häxjakt och omänsklig förnedring.

 

Med denna bakgrund hämtad från olika medier går vi nu djupare in i frågan.

Debatten infinner sig på två nivåer

  1. Genus - hur en individ väljer att porträttera och uppfatta sig själv exempelvis: Man eller Kvinna. Avspeglar skillnader i egenskaper om vad som uppfattas som manligt respektive kvinnligt.
  2. Det andra handlar om det biologiska könet, det som man födds med. En beteckning som används för att skilja på människor. Det är detta som är det väsentliga i diskussionen; är Semenya biologiskt kvinna eller man?

Enligt media är Semenya klassad som hermafrodit efter de ovanstående kriterierna jag nämnde tidigare. Men även det är fel beteckning på hennes kön då äkta hermafroditism, hos en människa är en sällsynt form av störning av könsutvecklingen där individen har både äggstocks- och testikelvävnad. Så hermafroditism kan uteslutas då Semenya varken är försedd med livmoder eller äggstockar vilket leder vidare till en annan ”könsbeteckning” nämligen pseudohermafroditism. Enligt Nationalencyklopedin beskrivs pseudohermafroditism som ett tillstånd där könskörtlarna är av det ena könet och de yttre könsdelarna av det andra könet. En manlig pseudohermafrodit har testiklar (vilket Semenya har), men den manliga könsutvecklingen är ofullständig p.g.a. defekt bildning eller verkan av testosteron under fosterlivet (www.ne.se).


I Sverige födds cirka tio barn per år som ges beteckningen ”intersex”. Med detta menas en medfödd genital missbildning som gör det besvärligt att bestämma barnets kön. Intersexbegreppet omfattar en blandad samling tillstånd som kan orsakas både av könskromosomavvikelser och skador i enskilda gener. Även miljöfaktorer som steroider under fosterutvecklingen kan vara inblandade.


Förmodligen har man vid Semenyas födsel antagit att hon varit kvinna pga. hennes yttre utseende och därför har ingen djupare undersökning gjorts. Man kan ifrågasätta om tränare, familj och vänner aldrig misstänkte att något var fel då hennes menstruation med all säkerhet uteblivit. Något jag inte kan veta med 100% eftersom inga källor spekulerat kring detta. Kanske sågs det inte som ett problem då många elitidrottande kvinnors menstruation uteblir eller så valde man bara att blunda för det.


Att endast prata naturvetenskapligt språk skulle göra inlägget platt därför måste genusdebatten även tas in. I den ingår att Semenya faktiskt är en människa och hon har levt sitt liv som en kvinna. Bara för att man föds med manliga organ är det inte ens öde att vara man. Det är en svår etisk debatt som lätt blir ytlig därför skriver jag detta inlägg i hopp om att folk ska få en djupare bild av situationen. Det är lätt att debatten blir en personlig fråga när Sydafrikas regeringsparti ANC utrycker sig i ett uttalande om utredningen. ”Vi fördömer motiven hos dem som ifrågasätter hennes könstillhörighet på grund av fysik och löpstil. Sådant kan bara syfta till att framställa kvinnor som veka. IAAF borde veta bättre”.


Samtidigt så uttrycker även ledaren för ANC:s ungdomsförbund Malema anklagande gentemot IAAF och menar att de inte vill se en afrikansk kvinna på prispallen. Malema säger även att de inte har en anledning att tvivla på Semenya och vill inte bli överbevisade. Säger hon att hon är kvinna så är hon kvinna menar han. Här blir problematiken än mer rörig för nu lyfts även rasfrågan fram och alla blundar för utredningens bevis, som faktiskt visar att Semenya är född som man. Bara för att man känner sig som en kvinna gör inte detta till att man faktiskt är en biologiskt sett. Är detta en kamp mellan svarta och vita? Det verkar som att man glömmer bort människan i det hela – Semenya. Alla för hennes talan men vad önskar hon?


Skulle hon identifiera sig mer som man och skulle allmänheten och Sydafrika stötta detta beslut? Det verkar som att politikerna och hennes team runt henne är mer intresserad av att se till att hon förblir kvinna så man kan fortsätta föra en rasdebatt.


Vad jag lyckats hitta har Semenya uttryckt sig så här i South African magazine “You” angående könsfrågan: ”I see it all as a joke, it doesn't upset me. God made me the way I am and I accept myself. I am who I am and I'm proud of myself. I don't want to talk about the tests - I'm not even thinking about them.''


Sydafrika har satt Semenya på en stor display och uttryckt sig om att hon är en välbehövd atlet, samtidigt som de har sopat hennes psykiska, medicinska och emotionella behov åt sidan. Att vara en idrottsstjärna för sitt land innebär stor ära och glans men personen på insidan glöms ibland bort.


Huruvida ett tredje kön skulle fungera inom idrottsvärlden där allt är strikt uppdelat och mätbart är hela denna media hets ett bra svar på. Folk har onekligen miljoner tankar och uppfattningar om denna fråga som måste behandlas senare i ett annat inlägg, men kom gärna med åsikter och synpunkter.

För att avsluta inlägget citerar jag Minister of Sport i hans svar om Semenya som intersexuell:

“That means nothing. There are many hermaphrodites in the world so what does it matter. This girl is running as a girl who has been accredited as a girl. Nobody has questioned that. She doesn’t have a womb, so what?"


Ahh tillbaka från en lång semester

Hej alla och välkomna tillbaka från semestern, snart drar vardagen igång igen härligt härligt tycker jag. Det ska bli skönt att komma tillbaka till det gamla hamsterhjulet och sina rutiner igen. Håller på att gå igenom mina "idrottsbilder" från semestern som kommer att postas inom kort men innan dess tänkte jag publicera min krönika som skrevs för tidningen "Svensk Motorsport" i maj (2009).

En grön Motorsport för vår framtid


Med informationens tid har vi kommit att eftersträva och framtvinga ett kunskapssytem vars främsta förtjänst består i att hjälpa människan att styra naturen. I ett försök att kontrollera naturen har man därför förvandlat den till något abstrakt, ett konstruerat begrepp. Upplysningen är den historiska processen som gett upphov till vår moderna civilisation och vårt moderna kunskapssamhälle. Naturen är idag ett begrepp; "materia" som varken innefattar en form av nyansering eller individualitet. Nu slår naturen tillbaka, och människors medvetande om svårigheterna ökar. Dessa problem pratade man om redan för tio år sen, tjugo år sen. "Vi måste göra något för att rädda framtiden". Men framtiden är här - nu, den var igår, den var förra veckan. Det finns inte utrymme för att göra handlingsplaner för framtiden, förändringen måste ske nu.


Motorsporten har alltid haft en form av legitimeringsproblem hängande över sig. Historiskt sett var det en fråga om man skulle legitimera motorsporten som en idrott då man ansökte om medlemskap i Riksidrottsförbundet (RF). Idag handlar motorsportens legitimeringsfråga om att vi måste bevisa varför sporten överhuvudtaget ska få finnas kvar. När kraven på ett miljövänligare samhälle ökar måste idrotten börja ta sitt ansvar. Om motorsporten vill bli accepterat måste vi börja visa framfötterna och mätbara positiva resultat.


Vi har skapat motorsporten och nu ställs andra krav på sporten vilket gör att motorsportens struktur måste förändras för att passa in. Man ser att sporten inte är hållbar ur en miljösynvinkel. Vi måste därför agera annars kommer motorsporten att försvinna. Och detta är en sanning, för vad är det som ger oss rätt att utöva vår idrott och öka koldioxid utsläppen för nöjesskull? Visst kan man diskutera och ifrågasätta andra idrotter så som fotbollen, ridsporten, ishockeyn osv. Men faktum kvarstår att vår idrott går ut på att påverka miljön negativt. Detta måste vi vara medvetna om, istället för att inta en försvarsposition borde vi blicka utåt för nya lösningar. Vi borde ställa andra krav på våra tillverkare, banägare, på bensinen vi kör på. Det ska ligga i vårt intresse att forma motorsporten för en god miljö.


Att diskussionen om varför vi ska använda miljömattor är för mig absurd. Jag kan inte förstå att debatten fortfarande ens finns kvar eller att någon överhuvudtaget ifrågasätter det. Det måste ligga i allas vårt intresse att bibehålla en miljö där vattnet ur kranen är drickbart, luften är ren (eller någorlunda ren), grödorna vi äter inte är fulla av gifter som finns i marken, eller?


SVEMOS miljöpärm och miljöpolicy är ett steg i rätt riktning, SVEMO har varit medvetna om problemen väldigt länge nu. Men det behövs mer, det behövs ett genuint intresse från utövarna. Och alla måste ställa sig frågan vad ger mig rätt att öka utsläppen för att mitt eget nöjesskull? Jag kämpar för en motorsport där miljöfrågan är prio nr ett, och det borde alla som vill ha kvar den i framtiden även göra. Ställ krav!


Ulrika Brodén

Idrottsvetenskapliga programmet - Malmö Högskola.


Tills vi hörs igen, ta hand om er.


Genusdebatt i Motorcrossen

Bakgrunden till detta inlägg kommer på en länk här :
http://www.dn.se/sport/swemo-kastar-ut-tjejer-fran-motocrosssm-1.870172

Detta är mitt svar i ett ”öppet brev” till motorcrosstjejerna

Jag har precis läst det stora uppslaget motorcrosstjejerna fick i tidningen Svensk Motorsport efter deras brev på fyra sidor till; svensk motorsport, Dagens Nyheter (DN) Karin mattson och Pallin på RiksidrottsFörbundet, General sekreterare på SVEMO och Peter Isgren (koordinator MX mfl).

Tjejerna ville med detta brev uttrycka sitt missnöje då de anser att Motorcrossen (MX) inte är jämställd och att fel beslut har tagits angående antal startande på grinden som skurits ned från 30st till 20st startande. Eller kan man kalla detta en media-kup? Vad deras åsikt och tanke bakom brevet än var så är det ju alltid effektivt att smälla till med RF;s policy dokument "Idrotten Vill" där jämställdhet är en stark värdegrundsfråga.


Jämställdhets frågan ska inte bara användas åt det ena hållet. Det är inte bara kvinnor som berörs eller är utsatta i den här debatten. Jämställdheten eller genusdebatten verkar åt båda håll.

Då kan man även ifrågasätta varför tjejernas klass MX-Girls bara är för tjejer?
Då "herr" SM som det av någon anledning i medierna har börjat kallas för är öppen för alla, oavsett kön. Mer jämställt än så kan det inte bli? Det gäller att kunna sin historia. Någonstans togs beslutet i att det skulle startas en "tjej"klass denna klass var från början ett Riksmästerskap (RM), som senare resulterade i att det fick SM-status.

Vilken var anldeningen till att en speciell "tjej"klass uppstod, och är det rätt om vi ska disskutera jämställdhet? För att få köra MX-girls krävs inte samma regler som i den vad jag kallar den riktiga SM klassen som är öppen för alla. Om tjejerna nu vill ha det på lika villkor borde inte MX-Girls försvinna så alla får samma chans att kvala och visa vad dem går för.

Å andra sidan kan man se på hur statistiken ser ut. Hur många är det som kvalar in till den ”riktiga” SM klassen och slåss om platserna där jämfört procentuellt med hur många tjejer det finns licencierade i Sverige och ansöker om start i MX-girls? Skillnaden antar jag vara ganska stort vilket då gör det självklart att man skär ner från 30 startande på grinden till 20.

Det handlar om SM, SM är den största klassen vi har i Sverige. Det är ingen rekryteringstävling, i SM ska de bästa förarna köra. Vill man få bredd då får man köra RM, klubbmästerskap etc. Det ska vara svårt att komma in i en SM klass, en viss status måste existera.

Efter frågorna ställda till slumpade tjejer i Svensk motorsport anser majoriteten att grinden borde skäras ner. Detta är även en säkerhets fråga. Det går inte att hålla hög säkerhetsklass på tävlingen när vissa förare blir varvade på 3 varvet? Dessutom ilskan och den provocerande tonen som tjejerna uttrycker omkring att MX-girls flyttas från MX SM till JSM beror ju på att SVEMO såg att det fanns en lucka för att skapa en extra deltävling för tjejerna som då får gå tillsammans med JSM, sen är det bara ett förslag till 2010. Det är INGET beslut.

Vidare anser jag även att om tjerena vidare ska komma och kräva deras rätt inom ”tjej”motorcrossen så kanske man ska skaffa sig föreningskunskap om hur ett beslut tas. Vill man vara med och påverka och göra en skillnad så kanske man ska överväga att gå med i motorcross-sektionens styrelse? Men vem har tid med det, eller?

Jag tycker tjejerna gör en höna utav en fjäder och att dra in jämställdhetsdebatten i detta är bara löjligt. De ifrågasätter i vilka andra idrotter jämför man herrarna mot damerna? Jag vill påstå att det gör man i alla idrotter! Men det är ett problem som ligger på en helt annan nivå - ett samhällsproblem....

Tack för mig.

 

-detta kanske blev lite för internt men jag tycker det är viktigt att frågan vädras och vi spär på mediakuppen ;-)

MX-girls har även en blogg här på blogg.se om ni vill läsa och kommentera:
http://mxgirl.blogg.se/

 

fotograf: Anders Jansson

Jag i Roadracingdepån på SM i Linköping, där stämningen mellan könen verkar vara lugnare än debatten i MX
Foto: Anders Jansson

Hur svårt kan det va?

Tillbaka i Malmö igen, här skiner solen, Fantastiskt!

Jag har under min tid hos SVEMO som sagt arbetat med motorsport och miljöfrågor där jag nu gått igenom ca. 10 års protokoll och material om miljöarbetet och jag börjar undra, hur svårt kan det va?

Attityden och kulturen inom motorsporten är så stark att efter flera års arbete från förbundetssida står man fortfarande kvar och stampar på samma fläck. Ett frågetecken, är det dåligt jobb från förbundet eller bryr sig förarna helt enkelt inte? Ska det gå så långt att man ger startförbud och drar in domarlicenser för att folk ska göra det som står skrivet i tävlings reglementet och i tilläggsreglerna? Om man börja straffa blir det ändå fel för då förrstår utövarna inte varför man har reglerna.

En kommentar som uppkom vid en träning, då man påpekade för tränaren att dens förare inte använde marksskydd/miljömatta under motorcykeln var, "men den behövs bara under tävling". Då har man inte fatta syftet med varför SVEMO så desperat vill att alla ska använda miljömattor.

Enligt Miljöbalken klassas en fast motorcykelbana som miljöfarlig verksamhet och då gäller andra lagar utanför idrottens "gränser". Följer man inte dessa kan det gå så illa att banan blir stängd och klubbens styrelse står som ansvariga och blir straffade. Krävs det verkligen så mycket för att förstå att det inte är så smart att låta en hoj stå och droppa olja, bensin och andra giftiga ämnen ner i backen? Eller? Jag får det inte att gå ihop, det kan väl inte vara bara jag som känner så?

Missförstå mig rätt jag älskar motorsporten därför gör den här frågan mig så upprörd. Detta handlar om motorsportens överlevnad. Miljöfrågan kan tillsist leda till en avgörande politisk fråga där sporten riskerar att åka ur Riksidrottsförbundet.

Som en jurist på Naturvårdsverket sa till mig " Att jobba med miljöfrågor inom motorsporten måste vara som att sälja glass till en eskimå".  JA så kalla mig miljöaktivist, själv kallar jag mig för motorsportens skyddsängel ;-)

Peace out, njut av värmen och solen och motorcykelsäsongen


Foto: Max Olsson
Miljöfrågan får bläää av utövarna....

Hur skapas fysisk aktivitet?

Ja, då måste man krypa till korset här. Det är verkligen dåligt av mig att inte skriva något på över två månader. Ju längre tid det går desto sämre mår man och nu tillslut måste jag göra något åt det.

Jag är tillbaka i Norrköping och hos SVEMO (svenska motorcykel- och snöskoterförbundet) igen. Denna gång är det lite varmare, det uppskattas då man nu faktiskt (förlåt mig Malmö) kan se hur vacker staden är.

Nå, väl här igen beslöt jag mig för att det var en superb möjlighet att ta upp min konditionsträning och få igen rutinen. I området där jag bor ligger ett helt fantastiskt grönområde som lämpar sig utmärkt för sådan här typ av spontanidrott. En stig som löper längs strömmen i Norrköping, man ser fåglar, höga träd rabatter med blommor, barn som leker och hundar som springer omkring.


Platsen känns lite som en verklighetsflykt, eller ett break i vardagen. Här får jag en skön naturupplevelse samtidigt som jag håller kroppen i trim, en kombination som gör att jag mer än gärna ger mig ut och springer igen, och igen, och igen. Denna vecka har jag varit ute fem gånger. Bara tanken att få springa bland doften av blommorna och ljudet av vattnet gör att jag längtar tillbaka.


Idag är det ökade hälsoproblemet en fara för framtiden och ett problem som idrotten förväntas ta hand om. Ett problem som kan motverkas med fysisk aktivitet. Vad är det då som bidrar till att göra en befolkning mer fysiskt aktiv?

Dels vilar det på individen själv. Vad har jag för intressen, hur gammal är jag, vad har jag för livsstil och vilken inspiration driver mig? Den fysiska aktiviteten är också till stor mängd beroende av de yttre omständigheterna så som närhet till platser eller anläggningar, förekomster av idrottsföreningar, hur mycket tid jag har att förfoga över till träning, tillgänglighet samt kostnads frågor. De yttre faktorerna kan man reflektera över, en del utgör hinder andra skapar gynnsammare förutsättningar för fysisk aktivitet. Ett motionsspår kan på det sättet stimulera till spontanidrott medan buller och föroreningar kan motverka densamma.


Man måste uttrycka tvivel om hur de som har makten prioriterar miljöer för breddidrott idag? Det är viktigt att lyfta fram breddidrottens behov därför att det visat sig att satsningar på breddidrott inte besitter hög prioritet i dagens Sverige. Detta trots att dessa miljöer är positivt värderade av allmänheten.


Denna typ av intresse är svagt representerade i politiken trots att det berör så många människor.

Jag har inte ett behov av att gå till ett gym. Jag har inte lust att vara med i en fotbollsförening och träna på fasta tider och behöva bli mätt i form av olika resultat, uttagningar osv. Jag vill bara kunna ta mina löparskor ge mig ut i parken och få vara fri. Träna när jag vill och hur jag vill, ensam. Där jag kan få min dos av verklighetsflykt innan nästa tenta ska lämnas in.

Riksidrottsförbundets målsättning "idrott för alla" kräver insikt och satsningar och en organisering för att goda miljöer för fysisk aktivitet och hälsa ska förbli eller skapas.


För mer info:  Peter Schantz - "Idrotten och Miljön"

Detta var bara ett ytligt inlägg i den här debatten, jag lovar mer nu när jag väl är tillbaka igen, så håll till godo.

Foto: Jeppe Gustavsson


Mata elitens egon?

Är det verkligen en ny multiarena i Kristianstad och en Walk of Fame i Malmö som vi behöver? Dessa två nyheter kom förra veckan och är värda att reflektera över. Sydsvenskan skriver att idrottare ifrån Malmö nu ska hyllas på det torg som kommer finnas mellan gamla stadion och MFFs nya arena Swedbank stadion. Det är fritidsnämnden i Malmö som tagit detta beslut om ett idrottens "Walk of Fame". Det finns totalt fyrtioplatser och en jury är utsedd för att hantera inkomna förslag och nomineringar på idrottare (läs mer här: http://www.malmo.se/walkoffame).


Min första tanke är; Hur många elitidrottare har Malmö egentligen som ligger till grund för ett beslut om att göra en "Walk of Fame?"  Zlatan är ju given - Alla vet vem Zlatan är och genom honom har Malmö fått gratis Marknadsföring. Vem mer? Vi har fantastiska atleter som ligger vid sidan av den idrott som tar upp media (fotboll, ishockey, handboll). Exempelvis Ida Marko-Varga, simmerska som simmade i OS 2008? Hon är visserligen från Staffanstorp men har simmat för en Malmöklubb. Kommer atleterna och de stora stjärnorna från FIFH (Föreningen Idrott För Handikappade), Sveriges bästa Handikappidrottsförening, att vara med och konkurera om platserna? Vem är det som sitter i juryn och vad väljer de att gå efter? Varför finns det inget Walk of Fame för alla dem som står bakom idrottsprestationerna? De ideella arbetarna och eldsjälarna som ger kontinuitet i - och bevarar föreningarna. Eller en utmärkelse för alla dem som ger sig ut några gånger i veckan och springer, spelar korpen fotboll eller annan spontanidrott? Zlatan vet att han är bäst, han behöver ingen mässingsplåt utanför stadion för att få det bekräftat.


I Kristianstad har man tagit det första spadtaget på en ny multiarena för sport, musik/kultur och mässor. Arenan är beräknad att kosta 350miljoner kronor och ska bidra med

•·         3500 Träningstimmar

•·         2400 Skolidrottstimmar

•·         400 Arrangemangstimmar

Multiarenan ska ses som en långsiktig framtidsplanering och kommunen ledord verkar vara "satsning föder satsning".  Det är det kommunala fastighetsbolaget AB Allön som har fått uppdraget att bygga och driva arenan.  Det innebär att när arenan väl står kvar ska kommunen betala drygt 35miljoner kronor om året till Allön för att täcka driftskostnaderna. Utöver själva arenan planeras en stadsförnyelse som innebär en upprustning av hela söder för en kostnad på små 100 miljoner kronor.


Det var i slutet på 2007 som utredningen av arenan togs fram vår ekonomi såg säkerligen ljusare ut då än vad vi kan se idag. I dagens situation med finanskrisen kan det kännas avlägset att göra en satsning på flera hundra miljoner kronor på en multiarena som snart kommer finnas i varje stad. Kristianstad argumenterar för att de måste hänga med i utvecklingen. De vill inte konkurrera med andra städers "flaggskeppsbyggen" utan snarare komplettera, hur menar man där? De vill också genom upprustningen och arenan locka människor till att flytta till Kristianstad. Hur unikt är det egentligen? Arenor ploppar upp överallt som svampar. Nu är vi mitt inne i en ekonomisk kris och vad kommer hända med våra storslagna flashiga arenor då? Kommer de att förfalla när kommunen inte längre har pengar att täcka driftskostnaderna och stå kvar som skelett med minnet av deras "ståtliga" tid - Multiarenans epok? Är det rätt att satsa på elitidrottens egon i en kris?


Vad händer med bredden?  När folk har mindre pengar innebär det också att man för ändra sina prioriteringar. Medlemskapet i klubben eller på gymmet kanske inte är lika väsentligt längre. Man kanske skulle satsa på människan och bredden? Hade man istället valt att placera ut pengarna på olika håll för att skapa rum och platser för spontanidrott hade man samtidigt gjort något för medmänniskorna och för att utöka vardagen som annars kan bli låst när ekonomin blir knaper. Vår vardag är redan tidsbegränsad. Vem kommer ha tid att gå på alla dessa arrangemang som sätts upp på alla arenor? Vem har råd med det?

Om man inte vill hålla på med elitverksamhet eller föreningsidrott blir man utstött då? Varför får man inte bli sedd och uppskattad om man tillhör bredden? Måste fokus jämt ligga på eliten. Javisst en ny arena kan dra in pengar, den kan inspirera till ytterligare elitverksamhet. Men om man ständigt matar elitens egon försvinner tillslut passionen och viljan från bredden. Vad händer med idrottens öppenhet och tillgänglighet?

 

AIF Barrikadens damkorplag. Spelade på gammla IP grusplan som nu ska försvinna pga Malmös Citytunnelsatsning. Var ska breddverksamheten nu få plats? Knappast inne på Swedbank stadion eller någon av de andra flasharenorna.

En Medalj två sidor?


Ännu en dag (skriven måndagskväll) har gått här i Norrköping, det har vari en tung dag då träningsvärken från lördagens pass på Bosön fortfarande sved i kroppen. Nu när jag är tillbaka efter helgen har jag reflekterat lite över vad som händer och kommer att hända med ungdomarna som nu är med i SVEMOS elitsatsning "Topp & Talang". Att bli benämnd som en talang och uttagen till en satsning behöver inte alltid vara positivt. Vad gömmer sig bakom elitidrottens sagolika framsida? Hur många av dessa ungdomar vet vad det egentligen innebär att göra en satsning på sin idrott? Speciellt i en sådan materiell idrott som motorsporten där pengar har en stor betydelse för ens utveckling och framgång.


Motorsporten är långt ifrån den romerska filosofen Juvenalis ordspråk "en sund själ i en sund kropp". Liksom dagens idrott bygger motorsporten på ett kvantitativt synsätt, allt det vi kan väga och mäta kan vi också överföra till prestationer som vi sedan enkelt kan bedöma och jämföra mot andra prestationer. Inom motorsporten kan man exempelvis byta ut alla skruvar på hela hojen för att sedan sätta dit nya "lättviktsskruvar" och på så sätt spara omkring 2kg, genom detta får jag möjligen en halv hästkraft mer. Här ligger eventuellt den största charmen hos många utövare. Inom den idrottsliga verksamheten kan vi simplifiera verkligheten till mätbara ting och ställa prestationer mot varandra genom detta åstadkommer vi alltid ett resultat. Hur ska man då få de unga förarna att förstå vikten av träning utanför motorsporten?


Mottot om en sund själ i en sund kropp kan inte mätas på samma sätt och är därför svårare att få grepp om. Definiera sundhet? Definiera själ? Ordspråket används mer som ett slags etisktideal som under lång tid visat vägen för den moderna idrotten. Mottot har likaså framståt som en legitimering utav idrotten i ett samhälleligt perspektiv.


Om man då gör en grov skillnad mellan dessa två synsätt kan man påstå att idrottsrörelsen består av en reglerbar verklighet och en oreglerbar verklighet. Den reglerbara verkligheten är konkret och enkel att förstå, därför satsas det ofta mycket pengar där. Förarna kan koppla in sin motorcykel till en dator och genom ett program se var på banan de kör långsamt respektive snabbt. Hur inställningarna ser ut under ett pass jämfört med inställningarna och resultaten från förra passet. Genom att bara se ur kvantitativa ögon blir man låst och kanske även begränsar den "naturliga" kör talangen och attityden till sin idrott.


Den oreglerbara verkligheten i en materialistisk och kvantitativ sport kan kännas väldigt långt borta. I ordspråket finner man historiska idealiseringar, synsätt, attityder och uppfattningar om en sund idrott. De verktyg man har att jobba med här är inte lika vassa. Man måste förlita sig på attitydfostran och traditioner exempel "Fair Play" (vad det nu innebär kan man ha en ännu längre diskussion om). Det satsas inga resurser inom detta område därför fortsätter det att vara suddigt. Det verkar som den oreglerbara verkligheten bara antas fungera utan vidare satsningar och investeringar.


När jag nu betraktar förarna i deras kvantitativa bubbla kan man lätt se att det inte finns en grundad balans mellan de båda verkligheterna. Det relevanta för förarna är saker som går att ta på, med teknikens snabba utveckling blir sporten bara dyrare och dyrare. Nu har man även problem med tillgängligheten inom motorsport. Idrotten ska vara öppen för alla men utan en stark ekonomisk grund får man aldrig en chans att sätta sin fot i motorsportens flashiga värld. Så är även resultatet av den generella idrottens utveckling mot den ökade professionalismen och kommersialismen. Tanken på en sund själ i en sund kropp har allt mer kommit att stå i skuggan av den ökade kvantitativa inställningen.


Källa och inspiration finns att läsa på länken här: http://www.idrottsforum.org/articles/lindfelt/lindfelt.html  


Filip en av förarna som fattat galoppen omkring träningskulturen och idrottens olika synsätt utöver motorsportens kvantitativa verklighet.
Jag och Filip Backlund, en av förarna i RoadRacing som börjat förstå vikten av att inte enbart stirra sig blind på hästkrafter och vridmoment. Kämpa på!


"Topp & Talang" - Den svenska motorsportens framtid

Ja eftersom det var kallt i Norrköping så är det ju självklart ännu kallare i Stockholm. En enkel Malmöit som jag själv har föga vetskap om hur man hanterar dessa låga temperaturer. De enda gångerna jag rört mig utomhus idag har varit mellan hotellrummet och idrottsanläggningen. Just nu ligger jag raklång i bäddsoffan på hotellet helt slut efter en långlivad dag med aktiviteter och tester på Bosön.


Jag är här tillsammans med min praktik plats SVEMO (Svenska motorcykel- och snöskoterförbundet). SVEMO har valt att göra en elitsatsning som heter "Topp & Talang" för aktiva mellan 16-25 år. Satsningen är framtagen för att höja kunskapsnivån och träningskulturen hos utövarna. Förarna är indelade i tre olika grupper; brons, silver och guld.


Personer som själv aldrig varit aktiva inom motorsporten eller testat köra hoj kan ha oerhört svårt att inse hur motorsporten kan benämnas som en idrott och vara en del av Riksidrottsförbundet (RF). Åtskilliga anser att en maskin gör jobbet och därför är motorsport inte en "riktig" idrott, inte äkta.


SVEMO jobbar nu genom satsningen "Topp & Talang" hårt med marknadsföring utav motorsporten och för att få Svenska förare konkurrenskraftiga i internationella sammanhang. Många som kör motorcykel, och jag kommer även ihåg då när jag körde, har ingen kännedom om träningslära eller hur man tränar för att prestera på hojen. Man vet inte hur kroppen fungerar, ofta har man samlat på sig många skador då det smäller flitigt och hårt när man kraschar och vurpar omkull. Detta gör att flera förare med "talang" är begränsade i sin utveckling.


Idag har jag kunnat följa Bronsgruppen som varit sysselsatta med rörelseanalyser, maxpulstester, rörlighetsträning, spänst och snabbhet. Det man omedelbart kan se är att vi hojåkare inte är speciellt rörliga eller drillar vår spänst (min var superdålig, måste tränas).  Att SVEMO har bestämt sig för att ta detta initiativ, slagit upp ögonen och insett att nu måste något utföras annars så kommer våra svenska framtidshopp inom motorsporten dö ut eller flytta utomlands, är väldigt positivt. Och det är absolut avgörande anser jag då svensk motorsport inte syns eller hörs på något ställe om man inte själv befinner sig i motorbubblan.


Imorgon får vi besök av Polar (de som tillverkar pulsklockor) och ska få teoretisk och praktisk genomgång utav pulsbaserad konditionsträning. Kommer bli superspännande. Så än så länge är jag lycklig och nöjd med min praktik ;)

Bilder från helgen kommer att läggas upp inom kort, så ni kan få en "sneak peak" på våra nya vassa idrottsstjärnor





Hur ska man få förarna att träna prestationsinriktat utanför banan??
Jag och Jerry Lindén nöjda med vår prestation på SM i Linköping 2005


Va! Finns det snö i Norrköping?

Blev chokad när tåget kom längre och längre bort från mitt älskade Malmö. Helt plötsligt lyste snön vit överallt och jag som inte har en ordentlig vinterjacka. Så naiv man kan vara och tro att vädret är det samma i Malmö som i Norrköping. Men nu sitter jag här i ett litet arbetsrum med eget skrivbord och allt. För er som inte fattat grejen så är jag på praktik, eller VFT som det så fint heter (Verksamhets Förlagd Tid). Jag har då fått äran att praktisera hos SVEMO - Svenska motorcykel- och snöskoterförbundet.


Hitintills känns det väldigt spännande, har i princip fria händer att arbeta och undersöka det som fascinerar mig. På Malmö högskola så ska utbildningen alltid genomsyras utav tre perspektiv; Genus, Mångfald och Miljö. De två första perspektiven är väl genom tjatade och bearbetade på olika sätt medans jag känner att miljöperspektivet aldrig tas riktigt på allvar. Detta beror till en viss del på att det inte finns någon speciell forskning att ta på inom fältet idrott och miljö. Så vad är mer perfekt än att då få praktisera på ett motorsportsförbund och få engagera sig i miljöfrågan, två kontraster. Det jag arbetat med tills nu är att kartlägga lite hur arbetet med miljön ser ut generellt och inom idrotten, vad har gjorts, vad vill man göra, vad finns det för möjligheter och på vilket sätt ska man kunna genomföra det? Hur ska man få idrottsföreningar att positivt arbeta med miljöfrågor?


Just att ställa krav på idrottsrörelsen kan kännas lite problematisk eftersom jag anser att idrottsrörelsen har splittrats. Å ena sidan finns det gamla folkrörelseidealet och den ideella eldsjälskraften. Å andra sidan i takt med globalisering, kommersialisering och teknikens utveckling har folk varken tid eller utbildningen som krävs för att fatta beslut inom idrottsföreningar. Idrotten har redan kravet om folkhälsa, läran om demokrati, öppenhet och tillgänglighet för alla. Dessa kan givetvis diskuteras huruvida de uppfylls eller ej. Men problemet blir om man kan ställa mer krav så som idrottens organisation ser ut idag? Självklart tycker ju jag att man ska det, men vad blir priset, och kommer någon att bry sig?

Miljöfrågan är här och nu, vi kan inte blunda för den längre.


På måndag vänder jag tillbaka efter mitt besök tillsamans med SVEMO på Bosön i Stockholm och rapporterar hur en arbetsdag ser ut i ett Motorcykelförbund (och snöskoterförbund, glöm inte dem...)






SM i Karlskoga 2005 (Regnrace) Foto: Claes Flodqvist 2005


It´s my life!?

Ja återigen under all kritik att det tagit så läng tid för nästa inlägg. Lite till mitt försvar kan jag säga att jag jobbat halvtid samtidigt som jag gått i skolan på fulltid. Inte den bästa kombinationen. Men CSN verkar vilja göra det så svårt som möjligt att studera.

Anyway idag ska jag berätta utifrån mig själv. Jag påbörjade en "resa" den 5e januari 2009, där jag genom en detoxkur avsåg att uppnå en kropp ren, frisk och fri från onda kemikalier, falska tillsatsämnen och beroendeframkallande sockerbegär. Resan startades med fjortondagars nedtrappning, produkterna och mina kära följeslagare gluten, laktos och kött fick på inga villkor följa med på resan. Det var en hård tid som gjorde mig stark inför den svåraste påfrestningen fasteperioden. Här mötte jag mina nygjorda bästa vänner färskpressadfrukt och grönsaksjuice. Jag har inte bara vunnit nya insikter om hur min kropp fungerar och mår utan även hur människor runt omkring mig fungerar och mår. Folks reflexioner och negativa påhopp har roat och ibland även chockerat mig. Med fnys och uppspärrade ögon får man ofta ett svar som: "Varför håller du på med sånt, du är ju redan så smal?"

1. Det är inte för att gå ner i vikt som jag gör detta.
2. Varför överhuvudtaget besvära sig, jag får i hög grad göra vad jag vill, det är trots allt min kropp och mitt liv, eller?
3. Det personen gissningsvis ville ha sagt med det var: Varför kan inte jag också vara lika målmotiverad och göra samma sak?

Avundsjuka, fy fan för det den bedrar överallt. Finns det ingen detoxkur för sådan skit? Det är nog det som många behöver en bra och omsorgsfull utrensning av avundsjuka. Det finns inte bara skit i våra matsmältningskanaler utan även en hel del skit i våra huvuden. Från samtliga håll blir vi oavbrutet matade med att vara hälsosamma äta rätt, motionera mera bla bla bla... Vad händer när någon gör det? Då är det helt plötsligt inte okej? För man ska leva lite på "the edge", man måste väl få unna sig någonting? Det är det jag gör, jag unnar mig min kropp att bli ren och frisk.

Eftersom jag skriver en idrottsvetenskapsinriktad blogg kan det vara bra att relatera detta till idrotten. Jag känner stor inspiration då jag nyligen läst Mats-Eric Nilssons bok "Den hemlige kocken". Den beskriver det okända fusket inom livsmedelsindustrin. Tankar som kommer fram är hur man som idrottare ska få i sig rätt mat för att prestera? Matbutikskedjorna gör allt för att pressa priserna vilket i sin tur leder till att mat tillsätts med billiga kemikalier för att passa vår plånbok. Det finns idag 316 godkända E-nummer. När man tar sig en titt i listan kan man se att många av dem även framkallar cancer i djurförsök men det hindrar inte livsmedelsverket från att sälja dem till oss. I takt med den växande fitness och gymkulturen ökar även produkter som proteinpulver, olika bars, shakes. Ja ni som varit inne på ett gym har säkert blivit bemött av alla proteinbars som ligger uppradade och lovar ett gott hälsosamt mål som ska göra dig både smal och bygga upp dina muskler. När blev kemikalier bättre än den äkta varan? Hur kan en proteinbar vara nyttigare än en banan och lite yoghurt?

Hur svårt ska det vara att äta ren mat? Vad händer med kroppen i det långa loppet om vi fortsätter att ständigt konsumera kemikalier? Som aktiv idrottsutövare måste man bli extremare och experimentera med kemikalier sätta sitt liv på spel för att prestera som bäst? Om det finns godkänd mat och kosttillskott som manipulerar musklerna och kroppen är det då okej att äta bara för att man vill vinna? Är dödsfallen inom idrott ett svar på att kroppen inte kan hantera det vi trycker i den? Kan man betrakta kroppen endast som ett redskap skapat för att ta guld? Varför finns det inga forskningsresultat kring detta ämne? Är det ingen som vill veta vad som händer efter 50års konsumtion av E-ämnen eller är det enklare att bara sätta skygglapparna på och leva vidare så länge man kan?

Vad består din mat av?
Vem har bestämt det?



Hur lyckas man inom fotboll??

På efterfrågan av min underbara vän Filippa kommer jag idag att behandla ett ämne som kanske kan vara av intresse för dem som önskar att deras barn ska bli den nye fotbollshjälten (kanske, lite långsökt men ändå)!

Mina argument som jag väljer att lyfta fram baseras på forskning gjord av vår käre proffessor Tomas Peterson.

Snabb bakgrundsfakta och lite siffror att börja med, den svenska idrottsrörelsen består utav ca tre miljoner utövare, vår största sport sett till antalet utövare är fotboll. Bland de barn som är kopplade till en förening är det ungefär varannan pojke och var fjärde flicka i tolvårsåldern som ägnar sig åt fotboll. Inom fotbollen finns, säkert väl känt hos alla er som någon gång spelat fotboll i yngre dagar, ett speciellt utbildningssystem. Detta system är det äldsta, mest genomgripande och organiserade som finns inom svensk idrott. Ungdomsutbildningen utgör olika steg: zonläger, distriktsläger, elitläger, förberedande landslagssamlingar och landslagstrupper.  Genom dessa utbildningar/steg selekteras ungdomar för att svensk idrott ska få fram de bästa och mest talangfulla spelarna. De som enligt fotbollsförbundet besitter den önskvärda talangen är dom som i framtiden troligtvis får landslagsuppdrag. När Peterson gjorde sin studie upptäcktes faktorer som inte är speciellt relaterade till talang (hur man nu kan definiera talang), men som är betydande för förståelsen av selektionen.  Det  rör sig om vilken tid på året man är född.

Då det första urvalet sker är ungdomarna tretton år, föreningar skickar sina "bästa" spelare till lokala zonläger.  Peterson pekar tydligt på att sannolikheten att bli framselekterad är högre ju tidigare på året man är född. Detta gäller för båda kön, emellertid kan man se att sambandet är högre bland pojkar än bland flickor.  Eftersom snedfördelningen redan är gjord vid första urvalet blir den allt tydligare ju högre upp man kommer


Slutsatsen är följande:
*Ju tidigare på året man är född desto större är chansen att bli uttagen
* Oddsen för detta kvarstår ju högre man klättrar på "selektionsstegen". Från föreningsnivå till landslagsspel.

Varför?
Anledningen till slutsatsen beror på att föreningarna selekterar ungdomarna helt enkelt utifrån deras fysiska mognad. Det handlar om ungdomarnas utvecklade längd, tyngd, bredd och motorik. De som är mest utvecklade är dem som kniper platserna. Men varför välja att selektera så hårt? Många ungdomar tar säkert illa vid och lämnar sina drömmar om att bli den näste "Zlatan". Så som svensk fotboll ser ut idag borde fokus istället ligga på att försöka behålla så många som möjligt inom fotbollen för att få en bredare grund att stå på och ett större utval av landslagsspelare.

Även det luddiga begreppet talang. Vad är det? Vem är det som får lov att bestäma om du har talang eller inte? Hur grundar fotbollsförbundet sina argument på att selektera efter "talang" vid 13år, den period där skillnaderna i fysiskmognad är som störst? Alltsa enligt fotbollsförbundet definieras talang som Talang = Fysisk mognad. 

Samtidigt tenderar man att förbise "stor talang gömd i liten kropp", eller för den delen gömd i en "klumpig" eller "skranglig" kropp. Att bli utslagen eller bli sedd över axeln bara för att man är född vid fel tid på året rimmar också dåligt med idrottens målsättning att så många som möjligt skall vara med så länge som möjligt, och att var och en skall utvecklas efter sin egna förutsättningar (Tomas Peterson, 2004).

Med det sista ordet av Tomas Peterson han själv hoppas jag att detta nöjde Filippa, annars får jag väl komplettera ;-)
För den nyfikne finns min källa att läsa här--->http://www.idrottsforum.org/articles/peterson/peterson.html

Peace Out


E-sport? Är det idrott?

Okej, nu är vi tillbaka till verkligheten igen. Välkomna till 2009.

Idag har vi diskuterat fenomenet med E-sport, vad är det och kan man klassa det som en sport/idrott överhuvudtaget som förtjänar stöd och legetimitet ifrån riksidrottsförbundet? Problematiken med detta är först och främst den frågan vi jobbar mest med: Vad är idrott? Vad vi än må anse om e-sport så måste problemet kring definitionen av idrott besvaras eller på något sätt lösas för att diskutera kring E-sporten.

Jag har enkelt använt mig utav Riksidrottsförbundets (RF) egen definition av idrott som: fysisk aktivitet som vi utför för att kunna ha roligt, må bra och prestera mera. Idrotten består i former av träning, lek, tävling och uppvisning.

Ja det krävs en viss fysisk kapacitet för att utöva finmotorik framför datorn X antal timmar om dagen. De som utövar E-sport började antagligen för det var roligt som så många andra utövare inom idrotten. E-sportens utövare vill självklart bli bättre, utvecklas och komma till nästa level, steg, rang, bana etc. Även E-sporten består av olika former som träning och tävling. E-sporten uppfyller alltså dessa "krav" men är ändå nekad utav RF och jag vill även påstå att den är nekad i vårt svenska samhälle. Kanske är det just av den anledningen som de arbetar hårt för att bli godkända inom RF - Idrottsrörelsen - en av Sveriges största folkrörelser, just för att bli accepterade i samhället?

Jag ställer mig varken för eller emot E-sport och kan själv tycka ämnet vara väldigt komplicerat. Jag har själv aldrig fastnat i dator/tv-spelsvärlden men med tanke på teknologins extrema framfart handlar nog E-sportens accepterande i samhället om tradition och generation. E-sportens utövare är väldigt unga och de som sitter på makten är 40-50talister och många har antagligen aldrig försökt förstå sig på den yngre generationens spelutveckling.

Ett annat argument som samtidigt kommer fram är fritiden. På malmöhögskola finns det precis som idrottsvetenskap även fritidsvetenskap. Skulle E-sporten nöja sig med att vara en "fritidssyssla" istället? Eller om E-sporten får komma in i RF ska andra "idrotter" som shack även få ta del utav statens bidrag på 2 miljarderkronor om året? Hur har RF valt att stötta och tala för en sport som exempelvis "Casting". Tills idag visste jag inte vad det var, tydligen är det en sport där man tränar för att kasta med ett spö. Utgångspunkten är att bli en bättre fiskare men nu finns det även i tävlingsform. När blev jakt en sport?  Var drar man gränsen och vem är det som ska få lov att definiera idrott? E-sport är svaret på den nya teknologins och samhällets framväxt. Att försöka ha ett öppet sinne till nya saker är inte alltid negativt. I Sverige är det uppskattningsvis drygt två miljoner som spelar och det är nästan lika stort sett till utövare som vår "älskade" föreningsidrott.

Detta är väldigt kortfattat omkring problematiken och mina tankar kring E-sport men man måste börja någonstans för att försöka förstå sig på saker i livet =)
För den som vill läsa och fördjupa sig mer i problematiken rekomenderar jag att klicka in här---> http://www.idrottsforum.org/articles/thiborg/thiborg061101.html 



Nu när jag är tillbaka efter all decemberjulkaos så kommer uppdateringarna att ske mycket oftare igen. Må gott och kom tillbaka snart.

RSS 2.0