Sport and the City

Är det verkligen en ny multiarena i Kristianstad och en Walk of Fame i Malmö som vi behöver? Dessa två nyheter kom förra veckan och är värda att reflektera över. Sydsvenskan skriver att idrottare ifrån Malmö nu ska hyllas på det torg som kommer finnas mellan gamla stadion och MFFs nya arena Swedbank stadion. Det är fritidsnämnden i Malmö som tagit detta beslut om ett idrottens "Walk of Fame". Det finns totalt fyrtioplatser och en jury är utsedd för att hantera inkomna förslag och nomineringar på idrottare (läs mer här: http://www.malmo.se/walkoffame).

Min första tanke är; Hur många elitidrottare har Malmö egentligen som ligger till grund för ett beslut om att göra en "Walk of Fame?"  Zlatan är ju given - Alla vet vem Zlatan är och genom honom har Malmö fått gratis Marknadsföring. Vem mer? Vi har fantastiska atleter som ligger vid sidan av den idrott som tar upp media (fotboll, ishockey, handboll). Exempelvis Ida Marko-Varga, simmerska som simmade i OS 2008? Hon är visserligen från Staffanstorp men har simmat för en Malmöklubb. Kommer atleterna och de stora stjärnorna från FIFH (Föreningen Idrott För Handikappade), Sveriges bästa Handikappidrottsförening, att vara med och konkurera om platserna? Vem är det som sitter i juryn och vad väljer de att gå efter? Varför finns det inget Walk of Fame för alla dem som står bakom idrottsprestationerna? De ideella arbetarna och eldsjälarna som ger kontinuitet i - och bevarar föreningarna. Eller en utmärkelse för alla dem som ger sig ut några gånger i veckan och springer, spelar korpen fotboll eller annan spontanidrott? Zlatan vet att han är bäst, han behöver ingen mässingsplåt utanför stadion för att få det bekräftat.

I Kristianstad har man tagit det första spadtaget på en ny multiarena för sport, musik/kultur och mässor. Arenan är beräknad att kosta 350miljoner kronor och ska bidra med

•·         3500 Träningstimmar

•·         2400 Skolidrottstimmar

•·         400 Arrangemangstimmar

Multiarenan ska ses som en långsiktig framtidsplanering och kommunen ledord verkar vara "satsning föder satsning".  Det är det kommunala fastighetsbolaget AB Allön som har fått uppdraget att bygga och driva arenan.  Det innebär att när arenan väl står kvar ska kommunen betala drygt 35miljoner kronor om året till Allön för att täcka driftskostnaderna. Utöver själva arenan planeras en stadsförnyelse som innebär en upprustning av hela söder för en kostnad på små 100 miljoner kronor.

Det var i slutet på 2007 som utredningen av arenan togs fram vår ekonomi såg säkerligen ljusare ut då än vad vi kan se idag. I dagens situation med finanskrisen kan det kännas avlägset att göra en satsning på flera hundra miljoner kronor på en multiarena som snart kommer finnas i varje stad. Kristianstad argumenterar för att de måste hänga med i utvecklingen. De vill inte konkurrera med andra städers "flaggskeppsbyggen" utan snarare komplettera, hur menar man där? De vill också genom upprustningen och arenan locka människor till att flytta till Kristianstad. Hur unikt är det egentligen? Arenor ploppar upp överallt som svampar. Nu är vi mitt inne i en ekonomisk kris och vad kommer hända med våra storslagna flashiga arenor då? Kommer de att förfalla när kommunen inte längre har pengar att täcka driftskostnaderna och stå kvar som skelett med minnet av deras "ståtliga" tid - Multiarenans epok? Är det rätt att satsa på elitidrottens egon i en kris?

Vad händer med bredden?  När folk har mindre pengar innebär det också att man för ändra sina prioriteringar. Medlemskapet i klubben eller på gymmet kanske inte är lika väsentligt längre. Man kanske skulle satsa på människan och bredden? Hade man istället valt att placera ut pengarna på olika håll för att skapa rum och platser för spontanidrott hade man samtidigt gjort något för medmänniskorna och för att utöka vardagen som annars kan bli låst när ekonomin blir knaper. Vår vardag är redan tidsbegränsad. Vem kommer ha tid att gå på alla dessa arrangemang som sätts upp på alla arenor? Vem har råd med det?

Om man inte vill hålla på med elitverksamhet eller föreningsidrott blir man utstött då? Varför får man inte bli sedd och uppskattad om man tillhör bredden? Måste fokus jämt ligga på eliten. Javisst en ny arena kan dra in pengar, den kan inspirera till ytterligare elitverksamhet. Men om man ständigt matar elitens egon försvinner tillslut passionen och viljan från bredden. Vad händer med idrottens öppenhet och tillgänglighet?